På festivalen i lördags så hyrde vi ett skåp, och som alltid så lade jag mitt pass i skåpet. Löst, längs med väggen i skåpet för att inte tappa det inne på festivalen.
- Som jag alltid gör.
Efter festivalens slut så hämtar vi sakerna i skåpet, lämnar tillbaks nyckeln och åker hem.
- Som jag alltid gör.
På morgonen därpå vaknar jag tidigt, tidigt, och när jag varit vaken i kanske 10 minuter så slår det mig:
- Jag glömde ta passet ur skåpet.
Paniken kryper på. Jag har inget annat ID med mig. Då jag tappade min legitimation för över ett år sen har jag varit lat och inte skaffat något nytt. Jag blir helt skakis, rädd och nervös…
Jag väcker Robert och förklarar läget. Börjar gå igenom olika alternativ.
Jag kommer på att det är en festival även på söndagen, vilket gör att skåpen står kvar, så vi försöker ringa arrangören. Men utan framgång. Jag mailar även arrangören och ber de ringa mig.
Det finns en möjlighet – att åka till festivalen och kolla om passet är i skåpet. Vilket jag är typ 100% på att det gör. Men festivalen ligger en dryg timma bort. Jag anser inte heller att det är rimligt, och känner att jag inte heller kan kräva ifrån Robert att vi ska göra det. Men han ställer upp… Som han sade: ”It’s not a problem, it’s a challenge”…
Men jag har även en back-up-plan och det är att ringa mamma, be henne fota mitt gamla pass med mobilen och maila över. Jag vet av erfarenhet att det kan behövas om vi inte får fatt i passet.
Så vi sätter oss i bilen och åker mot festivalen. Scenariona som rusar i mitt huvud är fantastiska och jag är sååå nervös. Om vi inte får fatt i passet har vi alldeles för kort tid på flygplatsen för att det ska räcka för mig att åka hem samma dag. Det betyder ny flygbiljett, nytt pass och missad arbetsdag.
Vi kommer fram till festivalen, jag nästan springer in på området och letar upp skåpet – för ja, jag minns skåpnumret.
Vi hittar även en ansvarig som vi får hjälp av. Han hämtar en verktygslåda medan Robert lyser in i skåpet och ser mitt pass där. Han välter på skåpet för att få det att ramla ner mot springan, och sedan försöker vi få ut passet genom springan.
Den ansvariga bankar och slår mot skåpet utan att det öppnas. Han har nämligen ingen huvudnyckel då det är ett separat företag som har hand om skåpen.
Till slut lyckas Robert, genom att bända upp en liten springa med en glasspinne få ut passet med hjälp av typ ett buntband som han skurit ut som en liten krok på – och lyckan är total.
Jag kastar mig runt halsen på dem allihopa (det har kommit en tredje person) och säger typ ”I love u”. Killen från organisationen säger att han önskar att kärlek alltid vore så enkelt, varpå jag kontrar med att det är det uppenbarligen med mig. Då tycker han att jag ska hälsa hans flickvän på, och då tycker jag att han kan byta, för jag är tillgänglig. Det slutar med att han säger: ”Promise me to come back next year and I’ll give you coins”. Hur min klantighet kan sluta i att jag ska få mynt att handla för vet jag inte…
Nåja, hem kom vi, jag tog en snabbdusch, packade och sen kom vi till flygplatsen typ exakt 1 h innan planet går. Peeeerfeeeekt.
Men jag har nu lovat att skaffa ett nytt ID så att jag alltid kan ha dubbelt med mig.
Och ju mer jag tänker på det så inser jag att jag haft enorm tur:
1. Att jag vaknade upp så tidigt så att vi hann genomföra det
2. Att det var en ny festival på fredagen så att skåpen inte fraktats bort
3. Att jag kom ihåg skåpsnumret och att passet faktiskt var där i
4. Att det inte hände något på vägen
Så jag har nog förbrukat mitt karmakonto för 2 år framöver och jag har förklarat mig själv Sveriges mest korkade i år! Så nu vet ni det!
Men nu har jag gjort detta och planerar inte att göra om det!